On Snow

On Snow

 

On Richard Dinters Snö

Av Eben Wood                                                                                                                                                                                                                      Publicerad i den amerikanska   Tidskriften DrCicero, 2020

“It was November, 1990. Itʼs afternoon,” the voice begins. This follows a shot of snow falling against a gray sky, the flakes appearing as black or negative flecks against the gray. The subject speaks into the snow. And in that speaking, we find something of the nature of memory, storytelling, and film: we donʼt travel, in remembering, from present to past, but rather the reverse. The past becomes present. In doing so we move toward a self, a presence, through depths that are camouflaged by the sensoryworld. This voice cannot be said, here, to constitute a “voiceover” that, like the caption of a photograph, is meant to complete the image, to reveal the narrative phantom or ghostly subject that,even as it lies outside or beyond the image, haunts it with meaning. In Richard Dinterʼs short film Snö (Snow ), itʼs hard to know where these layers begin or end, and in this they resemble psychological drives, those mysterious expressions of an even more mysterious unconscious, the kernel of our external worlds.There is where the subject lies, unresolved. Here the subjectʼs drive is literal: “Iʼve been out at my parentsʼ house. Mum and I are driving into town. It was snowing a lot, as I recall. I remember thinking the snowflakes were as big as corn flakes. I rememberasking her if I oughtnʼt to drive, with such poor visibility. But she was obstinate as usual and just shook her head. We get onto DagHammerskjöld Road, which is straight, leading more or less fromour house all the way into town. I must have driven along that road more than a thousand times.” This linear, horizontal description fractures the landscape of memory. It also drives open the vertical layers of the speaking subject, its sense of relationships both internal and external,contiguous and contradictory. The familiarity of the origin, the family home, the drive with the mother into an unnamed and therefore familiar town. The snow  both familiar and memorable, general and particular: how much it was snowing, how big the individual flakes were, a childʼs sense of scale reflected in the comparison with breakfast cereal. Likewise the roles played by mother and son, familiar roles now in question: with the storm as severe as it is, oughtnʼt the son drive? Her reluctance to relinquish control is familiar. There is also a shadow of history, the straight and familiar road given a proper name, that of the Swedish economist and diplomat, the second Secretary-General of the United Nations, killed in a suspicious air crash in September 1961 en route to negotiate a ceasefire in the Congo crisis. Determined indeterminacy: the specific road leads more or less from origin to destination, familiar with repetition. As these words are spoken, we see the horizontal unfold: a silhouetted figure walkingon a snow-shrouded street, lined with parked cars. We recognize that this silhouette is not the personspeaking but a specular object, outside the subject, a perspective both clarified and disrupted when the wipers cross the windscreen and, at the same time, the frame. Blur and resolution, the quality of sight and the shakiness of the handheld camera. We see parts of bodies, the motherʼs hands or jaw, legs that might be the speakerʼs,walking or running, but never a whole figure. The swirling flakes not just “out there”but “in here,” layered over and through the windscreen.Open road in the storm, with dark pine forest on either side. Streetlights and power lines. There is infrastructure, society,culture and history, passing from private to public spheres, from kernel to shell. Ahead we see a frame within the frame, as Dag Hammerskjöld approaches the rectangle of a concrete underpass. Beyond lies darkness, the open Uppsala Plain. At this instant, as the frames intersect, we also arrive at acrossroads,an X, where linear progression and vertical layering are sutured. “But today weʼre visiting Dad. Heʼs died the previous week.” The drive, a kind of plot manqué , defines the highly compressed ten minutes of Dinterʼs film. It is both literal and libidinal, spiraling through loss and trauma. A child of the snow country, Dinter is the son of a Croatian immigrant (who had emigrated first to Berlin, where he witnessed the end of the Third Reich) and Swedish mother, and while it may be tempting to see Snö as a sort of film memoir, a “meditation” on trauma and grief,Dinter himself rejects that reduction. Over several days in January 2019 in Stockholm, we talked about this film in the context of his earlier work in radio. His most important influences as a filmmaker, he told me, are found in literature rather than film, in the work of writers like W.G. Sebald, himself a master of layering and associative detours. But it was the simultaneity of layering, he said, a compression nearly impossible in prose, that drew him to the visual. Snö represents the most distilled example of Dinterʼs interest in story, text, voice, and image. The story, Dinter says, follows the contours of his life, his reaction to his fatherʼs death, a father whose life story and memory are central to much of Dinterʼs work,particularly My Croatian Nose and Ghostbrothers . But Dinterʼs voice, which appears in nearly all his work, is not simply an instrument of identity. That voice is husky and wistful and somehow granular, like individual particles rubbing against eachother as they coalesce into a storm. Snö composes such a storm,structured by the drive, a detour, an unexpected visit to a traumaward, and a return to the intended, linear destination.He struggled to translate into English a Swedish word that he feels represents the texture̶ one might call it the timbre̶ of his films, or of Snö most particularly. Itʼs like, he told me, the space between stations on the radio dial, when you lose reception. Static, he finally decided, was the right word. I thought about a blizzardʼ sonic reverb, the looping networks of memory.Much more could be said about the psychological portrait, the silhouette at the core of Snö , which does not resolve into acharacter study or an autobiography or memoir. The self is neither there on the screen nor out in the snow. Neither is history. At the end, moving back to the origin and forward beyond the future that is eclipsed by the filmʼs final frame, after a drive in which the gray sky and seemingly black flakes̶ more like ash than snow̶ are now white flakes whirling in a night sky, mother and son are greeted at the mortuary by an undertaker:“He shows us into a fairly large room with bird motifs on the walls. Leading off the room thereʼs a door, slightly ajar, so light trickles onto the floor. He points towards the door…and says: thatʼs where your father is…”

 

Recension Ghostbrothers

Recension Ghostbrothers

”Ghostbrothers”

Helena Lindblad recenserar Ghostbrothers i DN 1 7 aug 2017

Nej, det handlar inte om en uppsluppen jakt på onda andar i New York à la ”Ghostbusters” eller paranormal paranoia som i den amerikanska tv-serien ”Ghost brothers” där ett gäng afroamerikanska spökjägare besöker hemsökta hus. Men visst jagar de omaka halvbröderna Dinter spöken under sin mycket udda, dokumentära roadtrip på Balkan. Richard Dinter är en svensk dokumentärfilmare, hans bror Peter är laboratoriechef i Tyskland – men också schaman(!). De två har inte setts på många år och känner egentligen knappt varandra. Men Peter har fått en vision i en dröm om att han ska leta efter deras farfars hus i Kroatien. Richard hänger på med sin kamera. Farfar Emil är ju en mytisk figur i familjen som försvann under andra världskriget och vars hus konfiskerades av kommunisterna.    Resan utspelar sig inte oväntat mot en dramatisk fond av ett stycke laddad centraleuropeisk släkthistoria. Men smärtpunkten i ”Ghostbrothers” ligger inbäddad i titeln. Det handlar förstås mest om deras relation, i sin tur laddad med starka känslor av avund, sorg och djup saknad efter en ibland svekfull och ofta frånvänd fadersgestalt. Medan Peter alltmer intensivt försöker framkalla farfaderns ande – bland annat i en halsbrytande komisk scen där han vandrar om kring med ett fotoprytt plakat i en kroatisk håla – försöker den yngre brodern desperat skapa en mer personlig bindning dem emellan. Hur det går ska inte avslöjas här. Men ”Ghostbrothers”, som gjorde succé på filmfestivalen i Göteborg i vintras och nu får gemensam bio- och vodpremiär via festivalen distributionsplattform Draken Film, skapar oväntat stark dramatik på en lågmält och fint sökande sätt.                                                                                                                                                       

Foto Albin Biblom Ghostbrothers

 

En sann saga

En sann saga

Ghostbrothers är en sann saga om två bröder
Författaren Linda Boström Knausgård om Ghostbrothers
                                                                                                                                                                                                                                                       Den ena, en dokumentärmakare från Sverige, den andre, chef för laboratoriet på Münchens tekniska högskola.   Och schaman. De har samma pappa och ska nu träffas efter femton år för att uppsöka farfaderns hus i Kroatien. De åker i bilen tillsammans genom de Kroatiska bergslandskapen.   Richard ställer hela tiden frågor. Vill förstå. Vill lära känna. Sin bror. Sin far. Sin farfar. Peter hatar frågor. Han vill hämta hela anden och den pratas inte fram. Han är besatt av farfadern och första världskriget. Richard är besatt av sin berättelse. Det är så allvarligt, vackert och så komiskt som någonting bara kan bli när det rör sig i närheten av det farliga, det korrekta vansinnet och de verkligt mänskliga sammandrabbningarna. Och de spelar sina roller fulländat. Laboratoriechefen och schamanen och den känslosamma dokumentärmakaren. De har varsitt mål i sikte, men tvingas att åka dit tillsammans, instängda i en bil och i sin egen berättelse. Scenen där Peter beväpnad med ett plakatporträtt på farfadern för att kunna locka fram honom går fram och tillbaka över en äng är den roligaste scen jag sett på år och dar. Att få skratta på det sättet åt någonting som är så sårbart, verkligt och smärtsamt. Se Ghostbrothers.  Se den och försök sedan säga att du inte förstår vad familjens historia gör med oss alla. Det är fan så här det är att vara syskon, barn, främling. Att inte veta det man vet och inte förstå vad det är man längtar efter. Dessutom så spännande filmat, liksom associativt, men med en benhård vilja. De vackra landskapen, vägar i mörker, musiken. En rakt genom oväntad film. Det är bara att gratulera.
Linda Boström Knausgård
Foto Albin Biblom
MUBI om Snö

MUBI om Snö

MUBI om Snö
”A thriller with no crime” is how director Richard Dinter describes Snow, and the notion of absence may be the perfect entry point for this story, which makes it to the end without showing a single human face. Not much of an additional entry point is needed, however: the sensory experience of provides plenty of its own. Snow is first and foremost a very controlled, rigorous short film, compelling from the start by pure technocratic beauty and ominous atmosphere…”
Duncan Grey, curator MUBI.                                                                                                                                                                                                      Foto Richard Dinter, Snö
”Man behöver gå in i natten”

”Man behöver gå in i natten”

”Man behöver gå in i natten”

DN 13 nov 2016

Text Peter Lettman

1987 utkom en tunn svart bok som rymde en enda lång dikt eller monolog som handlade om natten. Den var skriven av poeten Willy Granqvist.        Två år innan den gavs ut hade han lämnat sin tjänst på Sveriges radio i Stockholm för att flytta till Malmö. Men någonting hände och han tog livet av sig, 37 år gammal. Vännerna fick aldrig reda på varför han valde att avsluta sitt liv. Men efter hans död hittades alltså ett manus. Det överlämnades till hans vän, poeten och kritikern Magnus Ringgren, som såg till att det gavs ut under titeln ”Natten”.                                                                                           Nu har regissören Richard Dinter gjort film av diktboken som egentligen är en enda lång inre monolog. Den visas i morgon på Tempo dokumentärfestival i Stockholm och har tidigare visats på Göteborgs filmfestival. Snart kommer den också i SVT.                                                                    – Ja, du kan ju tänka dig att det fanns många fallgropar när jag skulle göra den här filmen: En poet som tar sitt liv och lämnar efter sig ett manus som heter ”Natten”, säger Richard Dinter. Han har velat göra en film som inte handlar så mycket om personen Willy Granqvist som om själva dikten.              – Det är hela tiden så många porträtt på tv och i filmer om olika konstnärer och personer. Därför har jag försökt att undersöka vad själva dikten har att säga.                                                                                                                                                                                                                                              Först tänkte Richard Dinter att han var fel person att göra filmen eftersom han i hela sitt liv har varit en sådan extrem morgonmänniska.                           – Jag är pigg när jag vaknar, det säger pling i hjärnan, och det kan verkligen reta folk till galenskap, till exempel min fru. När hon klagar säger jag att det är något som jag inte kan rå för.                                                                                                                                                                                                  – Det är som med ett barn, man vill att det ska sova så att man själv kan ligga och dra sig. Men det går verkligen inte för mig.   Richard berättar att han fick idén att göra filmen för något år sedan när han under period trots allt inte kunde sova och trodde att han skulle bli knäpp.     Det gjorde att han tog nattliga promenader i Hammarbyområdet i Stockholm. Vid ett tillfälle när han kom hem från en promenad drog han med fingrarna över bokryggarna i hallen.                                                                                                                                                                                                                                                 – Plötsligt stod jag där med ”Natten” i min hand. Jag hade fått den av Magnus Ringgren (som medverkar i filmen) när den kom ut 1987.  Men jag hade låtit den stå kvar i bokhyllan. Det var något mörkt med boken som han hade ryggat för. Men att han råkat dra ut den ur bokhyllan såg han som ett tecken, blev nyfiken och började läsa. Efteråt berättade några som sett filmen att den gav dem en känsla av att mörkret inte är så farligt. Han upptäckte att det är ett sorts inre mörker som träder fram i boken, som inte handlar så mycket om själva natten. En inre monolog som ger intrycket av att vara skriven under en enda lång natt eftersom det aldrig blir gryning. Även om den förmodligen är skriven under flera nätter, och dagar.                        Richard Dinter menar att boken erbjuder oss ett språk för det som är skuggsidorna i livet, verktyg som gör att läsaren kan gå in och ut i mörkret och bli vän med det. Filmen varvar läsningar ur boken med samtal med andra poeter och läsare om vad som är nattens väsen. Läkaren och poeten Eva Ström säger att om dagen är klarhet och upplysning så är natten den mörka grunden mednärhet till skräck men också till erotik och sexualitet.                     Hon säger också att det i världsalltet eller kosmos råder natt hela tiden. Det är bara vi människor på jorden som upplever att det är dag under några timmar eftersom solen lyser på oss. Eva Ström berättar också om sina erfarenheter av att jobba natt på ett sjukhus. I vårdsalarna förstoras ofta kritiska tillstånd upp under natten. Många tror att de ska dö. Men när dagen och ljuset kommer tillbaka så visar det sig ofta att allt är bra och som vanligt igen.      – När man tar fram trollen i ljuset så spricker de, säger Eva Ström som skrev sina första diktsamlingar när hon kom hem från att ha jobbat natt på sjukhus. Hon befann sig då i ett tillstånd av stark koncentration trots att hon inte hade sovit, samtidigt som hon kände att associationerna kunde löpa på ett sätt som de inte gjorde annars. På natten kan det kännas som om man uppgår i en sorts större gemenskap med de döda, som att man är med i deras ”kollektiv”, menar hon. Konstnären Jan Håfström, som var vän med Willy Granqvist, säger att natten erbjuder en möjlighet att uppgå i en sorts tidens malström där man kan ta sin tillflykt utanför det mänskliga. Det erbjuder en trygghet som gör att man kan känna sig mindre utsatt.                       I dikten nämns Mozart flera gånger. Willy Granqvist skriver att ”Mozart sörplar i sig av mörkret”. Det blir till en sorts besvärjelse som för ett ögonblick gör även oss andra fria från ångesten och det monster som finns i natten, enligt bibliotekarien Christer Broberg, som lyfter fram en förtvivlan men också en lust som finns i natten. När en konstnär går in i ett sådant här ämne, kan det på något sätt befria alla oss andra från rädslan eftersom vi då får ett gemensamt språk, menar han. Richard Dinter berättar att det blev alldeles stilla i salongen när filmen visades för ett fyrtiotal åskådare på en jätteduk på Göteborgs filmfestival. Han tänkte att filmen kanske skulle ge publiken ångest. I stället uppstod ett lugn i salongen.                                                                 – Efteråt berättade några som sett filmen att den gav dem en känsla av att mörkret inte är så farligt. Det verkar som om man behöver gå in i natten och spegla sig i andras upplevelser av den.

 

Fakta

”Natten”

Richard Dinters film ”Natten” bygger på poeten och radioproducenten Willy Granqvists långdikt med samma namn.                                                       Willy Granqvist dog 1985 och långdikten ”Natten” gavs ut 1987 av Författarförlaget, två år efter hans död.                                                                     Filmen har visats på Göteborgs filmfestival och visas på Tempo dokumentärfestival i Stockholm i morgon den 12 mars. Den 18 mars visas den i SVT:s ”K special”.                                                                                                                                                                                                                          Inspelningen har skett nattetid. Med hjälp av några personer undersöker filmaren vad det är för natt som Willy Granqvist skriver om.