Att skapa är en motståndshandling mot vansinnet

Krönika av Simon Norrhton i Scen& Film April 2025

”Världen brinner, och vad gör jag? Jag filmar mig själv.” Filmaren Richard Dinter sitter uppklättrad på en röd klätterställning i en tom lekpark och undrar över nyttan med konst. Vad betyder den för den som skapar och för den som betraktar. Scenen återfinns i Den refuserade filmen som nu kan ses på SVT Play, en film som söker svaren på varför vi fortsätter skapa, och varför vi fortsätter skapa även när vi refuseras. Den konst som skapas utan att nå sin publik – finns den? Har den något värde? Filmen gräver i de konstnärskap som aldrig får sitt erkännande – författaren som inte publiceras, bildkonstnären som inte ställs ut, filmaren som inte får finansiering. Skammen över att bli refuserad blandas med skammen över att inte vara nyttig, önskad, behövd. Finns det någon mening med att ändå hålla på? Får man det?  Det råder en kognitiv dissonans mellan vad vi vet och vad vi gör. Vi vet att konst och kultur är effektiva, för att inte säga grundläggande förutsättningar för att föra oss samman, för att definiera oss som människor, för att stärka demokratiska processer och för att förklara världen. Ändå sätts kulturbudgetar och folkbildning på svältkur i en tid när demokratierna backar och polariseringen ökar. Vi vet att ett starkt och vitalt kulturliv är en förutsättning för sammanhållning och uthållighet, ändå försvagas den kulturella infrastrukturen i hela landet i en tid med höjd beredskap.  I dagarna påminde Folkhälsomyndigheten om forskning som visar på ”Kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande”. Samhället skulle både kunna motverka psykisk ohälsa och avlasta vården genom att ge fler möjlighet att skapa och ta del av konst och kultur, ändå stryper regeringen studieförbunden och undergräver medborgarnas kulturella välfärd. Det där med kulturell välfärd är inget jag har hittat på. Det står i 2 § i Regeringsformen; Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Vilket samhälle skulle vi få om den kulturella välfärden faktiskt prioriterades? Det finns en mening med att ändå hålla på. Det är viktigt att hålla på. Kulturpolitiken behöver värderas betydligt högre, och den måste bli bättre på att kroka i andra politikområden. Men i väntan på att politiken vaknar måste kulturskapare och medborgare fortsätta skapa. Just nu ser jag hur de ekonomiska ramarna gör att kulturlivet krymper och hur många yrkesverksamma inom konst och kultur har svårt att försörja sig. Studieförbund som erbjuder vuxna möjlighet till förkovran och fördjupning förminskas av makthavare. Autokratiska ledare och tyranner undergräver journalister och konstnärer och utmålar dem till sina fiender. Lojalitet med makten är viktigare än det fria ordet. Att vara en skapande människa har blivit en motståndshandling mot vansinnet, maktfullkomligheten och natten. Vi är inte i världens slut och vi kommer inte vara i den här dalen för alltid. Vi behöver fortsätta organisera oss för att utveckla världen i en riktning som främjar skapande, demokrati och jämlikhet. Vi måste verka för en skolmiljö med estetiska ämnen som ser vikten av den skapande människan, som premierar kreativitet, konst och hantverk. Och sen ett arbetsliv där reflektion och medskapande ses som något positivt för medarbetarnas utveckling, ett näringsliv som aktivt bidrar till ett vitalt kulturliv. Och en fritid som stimulerar, retar och utmanar. Nå, jag drömmer.  Men när världen brinner kan vi protestera genom att filma oss själva. Genom att kräva rum för medmänsklighet, för lek och nyfikenhet.                 Genom att vägra bli refuserade tar vi makten över våra liv.  

Simon Norrthon, förbundsordförande Scen&Film                                                                                                                                                                    Foto Johan Holtzberg, Den refuserade filmen

»DET FINNS INGEN DEMOKRATISK RÄTTVISA«

Den refuserade filmen har refuserats ett antal gånger, men nu är den äntligen här. Richard Dinter har gjort konst om den skapade människans ständiga kamp mot avvisandet.

Av: Beata Konar  Artikeln åtefinns  med Miko Lazic foton  i Fokus  från April 2025

Det kreativa arbetet är ett risktagande utan garantier. Man får ja, man får nej. Många snubblar på mållinjen. Vissa ger upp. Andra fortsätter.                     – Det handlar i grund och botten om att bemästra paniken över att inte duga. Regissören och journalisten Richard Dinter är, efter flera år av arbete, klar med Den refuserade filmen. Han har sökt medverkande som vill dela med sig av sina refuserade verk och motgångar. Han har skickat ut förfrågningar till ett 40-tal kreatörer. Få har återkopplat. »Ingen vill ju framstå som en loser«. Till slut ställer sex modiga upp. Resultatet blir en dokumentär som undersöker vad det är som får människor som filmare, konstnärer och författare att fortsätta trots att de blir refuserade, eller hela tiden står inför risken att bli det. Richard Dinter söker svar på frågan »Vad är det för drivkraft som gör att de utsätter sig?«                                                   Den refuserade filmen refuseras ett antal gånger under tillblivelseprocessen. SVT vill visa den men filmfestivalerna tackar nej. Tema och verklighet fortsätter att följas åt. Richard Dinter är en etablerad röst på Sveriges Radio och har gjort ett program om refuseringar.                                                        – Det kom att bli ett av de mer nerladdade programmen. Inte för att det var så bra, utan för ämnet. Ingen vill kännas vid det. Men man vill titta in på andras refu- seringar. Under arbetet med radioprogrammet 2017 hade Richard Dinter fått syn på olika reaktionsmönster vid refuseringar; De som vill kasta ut datorn genom fönstret, de som säger »De fattar ingenting – kolla bara Astrid Lindgren som refuserades för Pippi, jag är som hon.« Och så de som tystnar eller bara vill dö. I Den refuserade filmen ville han ta ämnet ett steg längre och flytta fokus från självaste avvisandet och i stället lämna plats för »Men vad ville du göra?« Som ung ville Richard Dinter bli poet men klarade inte av motståndet. Utbildade sig till radioproducent. Jobbade åt kulturredaktionen på Sveriges Radio mellan 1999–2017. Gjorde experimentell radio och kulturradio. Fick en bas.                                                                 – Men sedan plötsligt försvann det. Man skulle inte göra de här essäistiska grejerna och då blev det stopp. Richard Dinter hade ingen tanke på att göra film men så gick han en kurs för radioproducenter och fastnade för det. Den refuserade filmen är hans sjunde film.                                                              Under arbetet med Den refuserade filmen ligger Richard Dinter i skilsmässa och bor varannan vecka på arbetsrummet. Han försöker koppla bort allt annat och hitta en rytm. Lägger sig tidigt, vaknar i gryningen, läser böcker och ser film för att hitta in- spiration. Kämpar med rutiner, dricker kaffe, tar en vända runt kvarteret, skickar ett mess, lyssnar på samma låt för tusende gången, går på toaletten. Under denna period pratar han ofta med en av de medverkande, en författare som snubblat på mål- linjen många gånger. »Det kan-ske inte var meningen«, säger författaren vid ett tillfälle, som att det fanns en hö- gre makt med i spelet. Han har skrivit en roman om en man som blir lämnad av sin fru och ska hantera situationen som från- skild med ett barn. När manuset är klart blir han lämnad och boken refuseras. Nu måste han hantera samma resa som han ägnat år att skriva om. Dramaturgiskt är det en framgångssaga att fortsätta trots motstånd. Alla som håller på tror att det ska rädda hela livet om de lyckas. Det är lätt att känna skam om man blir refuserad. Men om man vågar gå vidare och ta emot kritiken kan man också se det som en läroprocess.                                                                            – Man måste hitta en annan drivkraft att tycka om det man gör. Bekräftelsen måste komma ur självaste arbetet oavsett resul- tat. Det finns ingen demokratisk rättvisa, konstaterar Richard Dinter och förklarar:                                                                                                                                                       – Refusering som begrepp är en stark bild av avvisandet. Man jobbar mot den.  Räds den. Fruktar den. Det handlar om väldigt starka krafter, att ge sig hän. Som ett narkotiskt rus. En slags kick man måste ha. Ett sökande efter kontakt och att det är något som bara måste ut.                                                 – De egentliga motiven till en idé kan jag sällan förklara, vare sig för filmkonsulen- ter eller andra. Det är därför jag gör film, för att komma åt något som jag inte kan säga på ett annat sätt. Det blir till slut en film om hur livet och skapandet går in och ut i var- andra och om de medverkandes lust, drivkrafter och besvikelser, hur de kämpar med sig själva och sina projekt. Richard Dinter iakttar och lyssnar. Ledighet och jobb flyter ihop.            Fram- gång och motgång flyter ihop. Kanske kan det kreativa arbetet jämföras med att vara bonde. Djuren tar inte ledigt för att det är helg. Inte heller de kreativa processerna. Det är först en bit in i klippningen som han får fatt i det som filmen egentligen handlar om när han plötsligt får syn på pusselbitar om sig själv i ramberättelsen om en pojke som är osynlig och som behöver en film för att kunna göra sin röst hörd.                                          – Den refuserade filmen var väldigt smärtsam att göra för att den rörde vid något som jag hållit på med så länge. För mig hänger skilsmässa ihop med refuseringar. Livet är det jag kämpar med.                                                                                                                                                                                       – Och filmen kom för mig att i slutänden handla väldigt mycket om en pojke med svårigheter i nära relationer. Som är kvar i huvudet.                       Han tystnar och skapar inre ljud som ska överrösta världen. Det är som att jag inte riktigt får kontakt. Det är som att jag blir synlig via mina verk men inte i en relation. Trots att jag uppfattas prata mycket så känner jag tomhet och tystnad inom mig. Att jag inte riktigt når ut med mig själv och den jag är utanför verket.                                                                                                                                                                                                                                    – Jag skäms alltid lite efter premiärer då jag ofta fått höra »Varför ska du blotta dig så här i en film, varför kan du inte göra det i en relation?«             Det mönstret går igen i livet. Öppnar dörren. Stänger dörren. Öppnar. Var är du Richard? Nu ska vi knacka hål, säger frun. Varför gömmer du dig?     Vad är det som är så farligt att visa?  I ett filmuniversum känner sig Richard Dinter skyddad och har full kontroll, i livet är det mycket svårare för honom. Han försvinner lätt i väg i sina tankar. Flyter undan. Blir trött, går från bordet under en middag och sätter sig och spelar gitarr för  att han måste tanka.  Richard Dinter har en återkommande revanschlängtan inom sig. Den värsta refuseringen i hans liv var lumpen. Han bröt ihop av skrikande befäl. Så en dag mötte han en lumpenkompis i en blomsteraffär som sa »Där är ju du som inte fanns«. Den känslan av att inte räknas, inte finnas, var vidrig. Det finns något som jag inte begriper med livet och mig själv och det måste fin- nas där i allt jag gör, något Folk är så rädda för det obegripliga, omätbara. För mig utgör utforskandet av det okända självaste drivkraften. Man kan tro att jag har valt att bli en fritt verkande konstnär som styr över dagarna. Men det är ju för att jag inte vågar in-ordna. Inte vågar ha en chef. Jag är ju livrädd för att göra fel. För mig är det läskigt att vara på en fast plats där någon annan dikterar villkoren. Men jag har ett självförtroende i associativt tänkande och har gjort min nackdel, osäkerheten, till min fördel, som en kreativ röst. <

Foto Richard Dinter. Miko Lazic

On Richard Dinters Snö

Av Eben Wood                                                                                                                                                                                                                      Publicerad i den amerikanska   Tidskriften DrCicero, 2020

“It was November, 1990. Itʼs afternoon,” the voice begins. This follows a shot of snow falling against a gray sky, the flakes appearing as black or negative flecks against the gray. The subject speaks into the snow. And in that speaking, we find something of the nature of memory, storytelling, and film: we donʼt travel, in remembering, from present to past, but rather the reverse. The past becomes present. In doing so we move toward a self, a presence, through depths that are camouflaged by the sensoryworld. This voice cannot be said, here, to constitute a “voiceover” that, like the caption of a photograph, is meant to complete the image, to reveal the narrative phantom or ghostly subject that,even as it lies outside or beyond the image, haunts it with meaning. In Richard Dinterʼs short film Snö (Snow ), itʼs hard to know where these layers begin or end, and in this they resemble psychological drives, those mysterious expressions of an even more mysterious unconscious, the kernel of our external worlds.There is where the subject lies, unresolved. Here the subjectʼs drive is literal: “Iʼve been out at my parentsʼ house. Mum and I are driving into town. It was snowing a lot, as I recall. I remember thinking the snowflakes were as big as corn flakes. I rememberasking her if I oughtnʼt to drive, with such poor visibility. But she was obstinate as usual and just shook her head. We get onto DagHammerskjöld Road, which is straight, leading more or less fromour house all the way into town. I must have driven along that road more than a thousand times.” This linear, horizontal description fractures the landscape of memory. It also drives open the vertical layers of the speaking subject, its sense of relationships both internal and external,contiguous and contradictory. The familiarity of the origin, the family home, the drive with the mother into an unnamed and therefore familiar town. The snow  both familiar and memorable, general and particular: how much it was snowing, how big the individual flakes were, a childʼs sense of scale reflected in the comparison with breakfast cereal. Likewise the roles played by mother and son, familiar roles now in question: with the storm as severe as it is, oughtnʼt the son drive? Her reluctance to relinquish control is familiar. There is also a shadow of history, the straight and familiar road given a proper name, that of the Swedish economist and diplomat, the second Secretary-General of the United Nations, killed in a suspicious air crash in September 1961 en route to negotiate a ceasefire in the Congo crisis. Determined indeterminacy: the specific road leads more or less from origin to destination, familiar with repetition. As these words are spoken, we see the horizontal unfold: a silhouetted figure walkingon a snow-shrouded street, lined with parked cars. We recognize that this silhouette is not the personspeaking but a specular object, outside the subject, a perspective both clarified and disrupted when the wipers cross the windscreen and, at the same time, the frame. Blur and resolution, the quality of sight and the shakiness of the handheld camera. We see parts of bodies, the motherʼs hands or jaw, legs that might be the speakerʼs,walking or running, but never a whole figure. The swirling flakes not just “out there”but “in here,” layered over and through the windscreen.Open road in the storm, with dark pine forest on either side. Streetlights and power lines. There is infrastructure, society,culture and history, passing from private to public spheres, from kernel to shell. Ahead we see a frame within the frame, as Dag Hammerskjöld approaches the rectangle of a concrete underpass. Beyond lies darkness, the open Uppsala Plain. At this instant, as the frames intersect, we also arrive at acrossroads,an X, where linear progression and vertical layering are sutured. “But today weʼre visiting Dad. Heʼs died the previous week.” The drive, a kind of plot manqué , defines the highly compressed ten minutes of Dinterʼs film. It is both literal and libidinal, spiraling through loss and trauma. A child of the snow country, Dinter is the son of a Croatian immigrant (who had emigrated first to Berlin, where he witnessed the end of the Third Reich) and Swedish mother, and while it may be tempting to see Snö as a sort of film memoir, a “meditation” on trauma and grief,Dinter himself rejects that reduction. Over several days in January 2019 in Stockholm, we talked about this film in the context of his earlier work in radio. His most important influences as a filmmaker, he told me, are found in literature rather than film, in the work of writers like W.G. Sebald, himself a master of layering and associative detours. But it was the simultaneity of layering, he said, a compression nearly impossible in prose, that drew him to the visual. Snö represents the most distilled example of Dinterʼs interest in story, text, voice, and image. The story, Dinter says, follows the contours of his life, his reaction to his fatherʼs death, a father whose life story and memory are central to much of Dinterʼs work,particularly My Croatian Nose and Ghostbrothers . But Dinterʼs voice, which appears in nearly all his work, is not simply an instrument of identity. That voice is husky and wistful and somehow granular, like individual particles rubbing against eachother as they coalesce into a storm. Snö composes such a storm,structured by the drive, a detour, an unexpected visit to a traumaward, and a return to the intended, linear destination.He struggled to translate into English a Swedish word that he feels represents the texture̶ one might call it the timbre̶ of his films, or of Snö most particularly. Itʼs like, he told me, the space between stations on the radio dial, when you lose reception. Static, he finally decided, was the right word. I thought about a blizzardʼ sonic reverb, the looping networks of memory.Much more could be said about the psychological portrait, the silhouette at the core of Snö , which does not resolve into acharacter study or an autobiography or memoir. The self is neither there on the screen nor out in the snow. Neither is history. At the end, moving back to the origin and forward beyond the future that is eclipsed by the filmʼs final frame, after a drive in which the gray sky and seemingly black flakes̶ more like ash than snow̶ are now white flakes whirling in a night sky, mother and son are greeted at the mortuary by an undertaker:“He shows us into a fairly large room with bird motifs on the walls. Leading off the room thereʼs a door, slightly ajar, so light trickles onto the floor. He points towards the door…and says: thatʼs where your father is…”

’

”Ghostbrothers”

Helena Lindblad recenserar Ghostbrothers i DN 1 7 aug 2017

Nej, det handlar inte om en uppsluppen jakt på onda andar i New York à la ”Ghostbusters” eller paranormal paranoia som i den amerikanska tv-serien ”Ghost brothers” där ett gäng afroamerikanska spökjägare besöker hemsökta hus. Men visst jagar de omaka halvbröderna Dinter spöken under sin mycket udda, dokumentära roadtrip på Balkan. Richard Dinter är en svensk dokumentärfilmare, hans bror Peter är laboratoriechef i Tyskland – men också schaman(!). De två har inte setts på många år och känner egentligen knappt varandra. Men Peter har fått en vision i en dröm om att han ska leta efter deras farfars hus i Kroatien. Richard hänger på med sin kamera. Farfar Emil är ju en mytisk figur i familjen som försvann under andra världskriget och vars hus konfiskerades av kommunisterna.    Resan utspelar sig inte oväntat mot en dramatisk fond av ett stycke laddad centraleuropeisk släkthistoria. Men smärtpunkten i ”Ghostbrothers” ligger inbäddad i titeln. Det handlar förstås mest om deras relation, i sin tur laddad med starka känslor av avund, sorg och djup saknad efter en ibland svekfull och ofta frånvänd fadersgestalt. Medan Peter alltmer intensivt försöker framkalla farfaderns ande – bland annat i en halsbrytande komisk scen där han vandrar om kring med ett fotoprytt plakat i en kroatisk håla – försöker den yngre brodern desperat skapa en mer personlig bindning dem emellan. Hur det går ska inte avslöjas här. Men ”Ghostbrothers”, som gjorde succé på filmfestivalen i Göteborg i vintras och nu får gemensam bio- och vodpremiär via festivalen distributionsplattform Draken Film, skapar oväntat stark dramatik på en lågmält och fint sökande sätt.                                                                                                                                                       

Foto Albin Biblom Ghostbrothers