Av Richard Dinter, Point of View

En person som sett mina filmer skrev att de påminde om psykoanalys, fast utan analytiker. «Det är som att du försöker förstå något, som du samtidigt verkar sakna ord för, fast du pratar så jäkla mycket hela tiden.» Länge fattade jag inte vad han menade, men det dröjde sig kvar (kanske för att det gav min ibland vacklande självkänsla en kick). När jag nu, flera månader efter att filmen är färdig, äntligen vågar se den förstår jag. Samtidigt är det ju faktiskt en film jag gjort. Inte en terapisession. Lust är själva grunden, men Den refuserade filmen började inte i lusten. Jag hade gjort ett radioprogram om refuseringar och en trevlig filmproducent var intresserad av att ta det vidare, göra film. Det är inte så jag brukar jobba, men jag hade längtat så mycket efter en producent att jag sa ja, trots att idéen inte kändes i magen. Jag borde såklart ha avslutat samarbetet men saknade modet. (Här finns för övrigt en tydlig koppling till auktoriteter, refuseringar, avvisningar.) För att ändå göra något eget i allt workshoppande skrev jag en ganska rolig och personlig text, som började i mitt eget förhållande till refuseringar. Jag förklarade för producenten att jag använder mig själv som verktyg i alla mina filmer, men att filmerna för den sakens skull inte handlar om min privatperson, att det bara varit ett sätt att komma fram till något större, något allmänmänskligt. Producenten, som nog tyckte att jag betedde mig lite som den där hyperseriösa och lite dryga konstnären i Woody Allens Hannah och hennes systrar, han som vid ett tillfälle utbrister «I don’t count my art by the yard», påpekade att det nog inte var en särskilt bra idé, att som vit medelålders man inleda en ansökan med att skriva om sig själv. Vad jag svarade minns jag inte, bara att jag stod på mig och att inledningen fick stå kvar. När vi småningom blev refuserade var min inledning en av få saker den dåvarande konsulenten gillade. Inte långt därefter tackade producenten för sig. Lite besviken men samtidigt ganska lättad försökte jag se om jag kunde hitta min egen ingång i ämnet, alternativt släppa och gå vidare. När min vän och favoritklippare under en morgonfika utbrast «du ska göra den första refuserade filmen» och jag replikerade «och ha premiär i Sölvesborg» tändes en gnista. Jag såg ett refuserat landskap framför mig. Filmer, fotografier, målningar; allt som inte fått komma ut i det offentliga rummet. Jag skulle helt enkelt göra en film, inte om att bli refuserad, utan om det man faktiskt vill göra. Drivkrafterna i skuggan av den möjliga refuseringen. Där fanns något öppnande som också störtade tillbaka mot mig själv. Varför har jag filmat mitt eget ansikte under tjugo års tid? En gång intervjuade jag en författare som kallade sig själv refuseringsjunkie. Hon visade mig ett refuseringsbrev från ett mycket stort förlag, ingraverat i brevpapperet återfanns porten till förlagets anrika byggnad: stängd. Är jag också en refuseringsjunkie? En som inget hellre vill än att få stryk?

«Det springer en hund lös i mitt hjärta.» Foto: Johan Holzberg

Många vill se filmen, få vill vara med. Jag mailar säkert 40 personer men får sällan svar. Kanske blir de provocerade av att jag mailar – att jag tänkt på just dem – skulle jag själv bli det? Kanske. Det är lätt att tro annat om sig själv. Till slut får jag kontakt med sex modiga medverkande. De är så ärliga, helt sig själva, när de berättar om sitt arbete; viljan, lusten, besvikelserna. Vi filmar en koreograf. Ingenting händer mer än att han sitter i soffan och studerar ett Youtubeklipp, en del av ett refuserat projekt. Varför filmar vi så länge frågar min lyhörda fotograf Johan vid ett tillfälle. Jag har inget bra svar, bara att det handlar om att fånga något … kanske det där arbetet som sker när man är ensam, medan kvällen övergår i natt och tågen, metalliska och blanka, då och då flashar förbi genom mörkret utanför.

Den engelska konstnären David Hockney skrev en lapp som han lade på sitt nattduksbord en kväll 1962. På lappen hade han skrivit: «Dags att gå upp och jobba.» Det har han gjort sedan dess. Jag läser Olivia Laings makalösa bok The Lonely City, hon skriver så vackert om konsten som något livsnödvändigt.

Min vän och klippare försvinner in i ett Netflixprojekt. Samarbetet med ersättaren är vänligt men leder ingenstans. Filmen står och stampar på samma punkt och jag måste nu göra jobbet själv. Det är första gången jag klipper film. Blir piloten refuserad får jag inget produktionsstöd och då kan jag, helt krasst, inte heller betala hyran. Mitt i allt detta ligger jag i skilsmässa och bor varannan vecka på arbetsrummet. Det är kort sagt ingen ultimat livssituation. På ett rent arbetsmässigt plan fungerar lösningen ändå ganska bra. Under veckorna i arbetsrummet försöker jag  koppla bort allt annat och hitta en rytm. Lägger mig tidigt, vaknar i gryningen, läser Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist och tittar på Mia Engbergs filmer för att hitta inspiration. Det är något med hennes senaste filmer. Det finns luckor i dem, små svarta hål och glapp, jag råkar gilla filmer med hål och glapp. (På det sättet befinner sig våra filmer, trots alla olikheter, egentligen närmare poesin eller den lite tätare prosan.) Att våga börja klippa är ibland det svåraste; jag fixar kaffe, tar en vända runt kvarteret, skickar ett mess, pratar med en kollega, lyssnar på Dylans Murder Most Foul för tusende gången, går på toaletten. Jag sätter mig, börjar med att lägga två väldigt olika och korta scener bredvid varandra och får plötsligt syn på något. Det svänger till i klippet och i mig. Skräcken jag kände i början ersätts långsamt av en närvaro. Redan andra klippveckan kan jag lägga mig om kvällarna, i en någorlunda trygg förvissning om att hjärnan arbetar vidare under natten, att den kommer ha skapat nya idéer när jag vaknat.

En av de medverkande, författaren A. har snubblat på mållinjen så många gånger. Den ena mer eller mindre dråpliga historien efter den andra. «Det kanske inte var meningen», säger han vid ett tillfälle, som att det fanns en högre makt med i spelet. Ibland undrar man ju.

Jag söker efter ett refuserat konstnärligt material. Det kan vara en filmscen, ett fotografi, en dikt, eller en målning. Det är mycket svårt, «man vill ju inte framstå som en loser», som en filmregissör svarar i ett mail. Det fattar jag verkligen. Vem vill skänka refuserade filmscener till en «opålitlig» filmregissör?

Den refuserade filmen © Richard Dinter

En smal film som handlar om många av oss, säger min projektledare. Det är snällt sagt, kanske har han en poäng. Hur många verk har inte skapats på grund av smärtsamma avvisanden? Samtidigt finns det också något annat i filmen, i det vi gör, ett slags trots mot en värld som tycks fixerad vid det mätbara, det lättbegripliga och säljbara. Det begripliga är, som en vän brukar säga, överskattat. Du står där och glor in i det nya jätteteleskopet. Du kan se, nästan till universums gryning. Det är mäktigt och svindlande. Sedan tittar du upp igen och fattar ändå ingenting. I det där «ingenting» finns något som intresserar mig. Mycket. Som poeten Willy Granqvist skriver i sin långdikt Natten, «att nypa i tyget av sand och känna hur hemligheten vidgar sig».

Det är först en bit in i klippningen som jag får fatt i det där andra. Det som den här filmen egentligen handlar om. Underströmmen. De egentliga motiven till en idé kan jag sällan på ett bra sätt förklara, vare sig för filmkonsulenter eller andra. Det är därför jag gör filmen. Jag försöker komma åt något som jag av någon anledning inte kan säga på ett annat sätt.

Den här dikten skrev jag under inspelningen av Den refuserade filmen:

Han lade handen på hennes
Hon sa
Kan du ta bort den är du snäll
Jag har aldrig klarat sådana saker
Han såg på hennes hand ett kort ögonblick
Blodådrorna som spruckit upp i små
tunna floddeltan och spridit
sig över handflatan
Sen tog han bort sin hand
En del av hans framtid vilade i den rörelsen
men det fattade han inte
Han funderade mest på var han skulle
lägga handen
Så han lade den mot sitt ben
Där fick den ligga en stund
som om den tillhörde någon annan

Av någon anledning dyker Wim Wenders Himmel över Berlin upp i mitt huvud under inspelningen, filmen om änglarna, som osynliga rör sig runt bland människorna, ser dem när de är ensamma såväl som när de är tillsammans med varandra. Tänker att jag är som dem, tålmodigt och kärleksfullt lyssnande på de medverkande. Om det nu inte är tvärtom, att det är de medverkande som är mina änglar. Att det är jag som behöver dem.